Det började kanske som en nyfikenhet. Någon i arbetslaget testade ChatGPT för att få hjälp med att skriva ett brev till vårdnadshavare, någon annan bad om idéer till en uppgift i biologi. Och så satt man där, mellan kaffekoppen och rättningshögen, och tänkte: hm… det här är ju inte så dumt ändå.

Men det var också lite märkligt. AI:n svarade snabbt, ibland klokt, ibland helt uppåt väggarna. Det var som att prata med en kollega som hade 1000 idéer i minuten – men ingen som helst känsla för kontext. Och just där börjar allt som är intressant med promptteknik.

För skillnaden mellan att fråga ChatGPT och att leda en dialog med AI är ungefär densamma som mellan att ge en elev en instruktion – och att skapa ett lärande samtal. Det handlar inte om tekniken i sig, utan om hur vi pratar med den.

AI i skolan är inte science fiction längre. Den sitter redan där i lärarens verktygslåda, vare sig vi vill eller inte. Den kan hjälpa till att formulera frågor, bygga lektionsplaneringar, skriva exempeltexter eller skapa variation i undervisningen. Men den gör det inte av sig själv. Precis som med en ny kollega behöver den handledning, tydlighet och en känsla för hur vi tänker.

Det är där prompttekniken kommer in – konsten att ge AI uppgifter, roller och sammanhang på ett sätt som gör att den faktiskt blir användbar.

Jag brukar ibland säga att AI är som en lärarstudent på sin första VFU. Full av entusiasm, oändlig energi, men också med en förkärlek för att överdriva, missförstå och hitta på.
Om vi bara släpper loss den utan vägledning, får vi svar som låter proffsiga men som ibland saknar både värdegrund och verklighetsförankring.
Men om vi istället visar hur vi vill att den ska tänka – då händer något.

Promptteknik handlar just om det: att visa AI hur du vill att den ska tänka.
Inte att få “rätt svar”, utan att forma ett samtal där AI lär sig hur du resonerar.

Låt oss ta ett exempel.
Om du skriver:

“Skriv en lektionsplan om fotosyntesen för årskurs 8.”

…får du förmodligen en standardiserad plan, fylld med punkter som “genomgång”, “diskussion” och “utvärdering”.
Men om du istället skriver:

“Du är en NO-lärare i årskurs 8 som vill väcka elevernas nyfikenhet genom att koppla fotosyntesen till deras vardag. Skapa en lektion som inleds med en fråga som får dem att tänka till.”

…då börjar AI förstå din pedagogiska intention. Den försöker bli en del av ditt tänkande, inte bara leverera färdiga svar.

Och när du sedan följer upp med:

“Förenkla språket så att det passar elever med svenska som andraspråk.”

…ja, då är det nästan som att AI sitter bredvid dig i planeringen. Den lär sig, precis som du lär dina elever.

Det är därför promptteknik hör hemma i lärarrummet.
Inte för att vi ska byta ut vår professionalitet mot färdiga AI-texter, utan för att vi ska ta tillbaka kontrollen över samtalet.
För att vi ska kunna forma AI till ett verktyg som stödjer det vi redan gör bäst: att tänka, skapa och utveckla tillsammans.

För den som arbetar i skolan är språket vårt främsta redskap. Och att prompta är i grunden att använda språket på ett nytt sätt – för att få en digital samtalspartner att förstå vad vi menar. Det är som att ha en extra kollega som aldrig tröttnar, alltid har tid och som (med rätt handledning) faktiskt kan bidra med något värdefullt.

När jag föreläser om det här märker jag ofta samma sak:
Först en viss skepsis, sedan ett skratt – och till slut ett “men vänta, det här är ju precis som att handleda en elev!”

Och det är just det.
AI är den mest envisa, formbara och ibland frustrerande elev du någonsin haft.
Men också den mest tålmodiga. Den lär sig ditt sätt att tänka, dina värderingar, dina prioriteringar. Den är inte en ersättare – den är en spegel som hjälper dig att se ditt eget tänkande lite klarare.

Så nästa gång du sitter där med planeringen, kaffekoppen och en smula trötthet i blicken – pröva att bjuda in din nya kollega.
Inte för att den ska göra jobbet åt dig, utan för att den ska hjälpa dig tänka ett varv till.
Fråga inte bara vad den vet, utan hur den kan hjälpa dig att se något på ett nytt sätt.

Det är där magin händer.
Och det är där promptpedagogiken börjar – i samtalet, inte i koden.